Jag flyter

“Jag saknar inget och det är en fantastisk känsla.”

Alldeles naken flyter jag på vattnet. Med armarna utsträckta är jag ett med sjön. Ömsom blundar jag, ömsom tittar jag upp mot den nästan molnfria himmeln. Utan behov av att överanalysera inser jag att i denna stund har jag allt. Jag saknar inget och det är en fantastisk känsla. Länge, länge ligger jag så här. Jag undrar om detta är vad jag alltid har sökt och längtat efter? Upplevelsen att livet är komplett.

När jag guppar omkring där på ytan av min älskade sjö roar jag mig ibland med att som räven göra mig osynlig för omgivningen. Jag låtsas att jag antar samma färg och form som vattnet med dess krusningar, spegelblank och nyanser av blått och brunt. Det är en rolig lek för jag känner verkligen att jag försvinner fast jag samtidigt är fullständigt närvarande.

För tjugo år sedan när jag först kom hit var min relation till sjön helt annorlunda. Trots att jag även då älskade att simma vågade jag mig inte längre ut än att jag kunde se botten under mig. Det mörka vattnet gjorde mig skräckslagen. Vem vet vad som skulle kunna ta tag i mig och dra mig ner i det tröstlöst mörka? Jag var inte dummare än att jag förstod att det fanns något inom mig som skrämde mig. Men det var inget jag kände att jag behövde utmana eller ta reda på just då – i sjön.

Idag flyter jag tryggt och säkert över samma djup. Det finns inget inom mig som längre skrämmer mig. Inte så mycket utom mig hellre, för även om jag hade tyckt att det vore ganska pinsamt om någon kom på mig med att bada naken så låter jag det inte hindra mig. Det är ju så fantastiskt skönt att låta hela kroppen bli smekt av vattnet!

Nej, det blir inget bild som illustrerar detta och jag kan i ärlighetens namn erkänna att jag var väldigt snabb med att få på mig baddräkten när jag såg en kanot närma sig. Men nästa gång låter jag mig nog inte bekommas eller så gör jag som räven och gör mig osynlig.

Krönika från 2015