Vem är det som manifesterar

»Kvinnan skrattade mjukt och sa att det enda han behövde göra var att be skogen visa honom vägen tillbaka

I denna berättelse får vi ta del av två världar. Ja, egentligen är det två byar som inte ligger så fasligt långt ifrån varandra men eftersom de är så olika är det lättast att beskriva dem som olika världar. Du kommer strax att förstå varför.

Den ena byn ligger vid foten av ett berg. Skuggan från berget gör att byn aldrig riktigt upplever dagsljus. Den täta granskogen som i det närmaste omringar byn gör inte saken bättre. Avsaknaden av sol har gjort att invånarna tror att solen verkligen bara består av strålar, som inte klarar att lysa upp mer än vad den gör just här. 

Läs hela sagan +

Det ogästvänliga klimatet i byn har genom åren påverkat invånarnas mentalitet. En känslomässig stramhet ses som en dygd. Alla håller sig på sin kant, hierarkierna är tydliga. Byn lever efter lagar och regler som kontrollerar invånarna och man använder bestraffning i förebyggande syfte.

På andra sidan granskogen på en ljus och bördig slätt ligger den andra byn. Invånarna i den här byn skulle förvånat skratta om de fick höra att det fanns folk som trodde att solen bara lyste med enstaka strålar, istället för i sin fulla kraft. Människorna här lever nära naturen och med en stor tacksamhet över Moder Jords gåvor.

Vår historia handlar om en liten pojke, på knappt åtta år. Han växte upp under bergets skugga, med en pappa som precis som alla andra fäder uppfostrade honom med hugg och slag. Sin mamma såg han inte mycket av eftersom det enligt tradition ansågs negativt att ett barn tillbringade mer tid hos sin biologiska mamma än de första två åren. Inte ens de åren hade gett pojken speciellt mycket moderskärlek eftersom mamman visste att hon skulle förlora sitt barn efter några år så knöt hon inte an till honom. Mödrarna levde på samma sätt som männen i byn. Utan kontakt med sitt hjärta och med väldigt lite tillgång till sina känslor.

Till det yttre skiljde sig inte vår unge hjälte från gruppen men inom honom fanns en glöd som han inte vågade visa någon. Ibland kändes det som om han skulle spricka och det var svårt för honom att inordna sig i gruppen. Något som resulterade i att han oftare än vad han velat drog på sig sin fars vrede.

En dag när han återigen hamnade i konflikt inte bara med sin far utan även med lärarna i skolan stod han inte längre ut. Det var inget genomtänkt beslut men ilskan fick honom att lämna byn. Han hörde faderns hånfulla kommentar om att låta honom löpa, han var ändå inget av värde och skulle snart nog vara tillbaka.

Granskogen var tät och gjorde inget för att hjälpa pojken i hans framfart. Så länge ilskan kokade i honom var det lätt att springa, snavade han var han strax på benen igen. När stegen mattades av och ilskan hade börjat lossa sitt grepp om honom märkte han hur hotfull skogen kändes. Han kände hur paniken började växa men detta gjorde honom konstigt nog ännu argare och han fortsatte framåt.

Efter att i nästan två dygn varit på väg började skogen att bli ljusare. Granarna blandades upp med ek, bok och en och annan björk. Pojken kände att han slappnade av och att han började röra sig långsammare.

När han kom till skogsbrynet såg han för första gången i sitt liv ett öppet landskap. Han drog häftigt efter andan och tog sig för hjärtat. Sädesfälten vajade i vinden, himmeln var klarblå och solen lyste upp mer än vad han trodde var möjligt. Bortom sädesfälten såg han hagar med får och getter. Djuren var feta och inte alls så magra och tufsiga som i hans egen by. Det högg till i honom när han tänkte på vad han lämnat bakom sig. Men han bestämde sig för att aldrig mer tänka på sin familj. Han bet ihop tänderna och fortsatte vägen fram.

Det dröjde inte länge förrän han mötte en man som genast såg att detta var ett barn i behov av både mat, vatten och en trygg plats att vila på. Pojken som var van att lyda och som verkligen var utsvulten och så trött att han knappt orkade känna efter, följde med. Mannen tog honom till sitt hus i byn och presenterade honom för sin stora familj. Det var precis matdags och alla verkade hjälpa till. Strax nog satt alla samlade kring bordet. Maten bjöds runt och alla verkade glada och pratsamma, även om de hade svårt att dölja sin nyfikenhet på gästen som plötsligt satt vid deras bord.

Efter att i det närmaste ha slängt i sig maten satt nu pojken med förundran och stirrade på familjen han hade hamnat i. Hela familjen verkade sitta vid bordet. I hans by åt man aldrig samtidigt och att maten tystade mun var en absolut regel. Här åt all samtidigt och ingen verkade vara tyst en längre stund. Inga slag och ingen som skrek. Var hade han hamnat?

I familjen fanns en treårig flicka som han speciellt hade svårt att slita blicken från. Det var inte det att hon var speciellt söt, hon såg väl ut som barn gjorde mest utan det som fascinerade honom var att hon var så tillitsfull. Hon gick från famn till famn och verkade fullständigt trygg. Alla pussade på henne och rufsade om i hennes mörka lockar. Pojken tyckte att hon var irriterade och vände sig demonstrativt bort från henne när hon ville ha hans uppmärksamhet.

Trots att pojken intalat sig att han bara skulle stanna en natt så fann han sig plötsligt vara en del av hushållet och det dröjde inte heller länge innan han började skolan med byns jämnåriga barn. På ytan såg återigen allt ut att vara bra men inombords var kampen fortfarande lika stor. Nu var det bara andra saker som satte igång den.

Rädslan för repressalier satt djupt i pojken och han hade svårt för den lätthet som hans jämnåriga bemötte varandra, sina föräldrar och lärarna med. Han förstod helt enkelt inte deras regler och hans reaktion blev oftare och oftare ilska. Först klarade han att hålla det inom sig men en dag brast det och han gav med sparkar och slag sig på en något yngre pojke.

Byns äldre kvinnor och män samlades för att diskutera vad de skulle göra med pojken. Det var inte första gången någon hade kommit genom den mörka skogen och de förstod att det fanns ett annat sätt att leva där långt inne i mörkret. Det var aldrig någon som hade stannat i byn utan de brukade fortsätta. Men detta var bara en ung pojke och dessutom hade mamman i familjen tagit honom till sitt hjärta och hävdade att han skulle få en chans till.

De pratade med pojken och förklarade att han gärna fick stanna hos dem men att de inte accepterade att han tog ut sin ilska på andra. De försökte få honom att förstå att han faktiskt kunde känna sig trygg i byn och att de ville honom väl. Enda kravet var att han försökte anpassa sig efter deras sätt att leva.

Deras välvilja gav honom svårt att andas. Han ville å ena sidan slänga sig i famnen på mamman i familjen för att låta henne hålla om och trösta så som han sett henne göra med de andra barnen. Å andra sidan visste han att det inte var för honom. Han vände därför på klacken och sprang ut ur huset.

Återigen fann han sig springa bort från något som han inte klarade av. Det var lika bra att han återvände hem, där förstod han i alla fall hur man skulle leva. Det var hårdare men mer förutsägbart. För honom i alla fall.

Han följde vägen som han en gång hade kommit ifrån och det dröjde inte länge förrän han var inne i skogen igen, men hur han än sprang verkade han komma tillbaka till samma plats. Vägen genom skogen var borta och han förstod att han var vilse. Han la sig ner på mossan och grät hejdlöst.

Plötsligt kände han att någon försiktigt klappade honom över ryggen. Han vände sig förskräckt om och fann en av byns äldre kvinnor sitta bredvid honom. Knippet med kvistar fick honom att förstå att hon var ute i skogen för att samla ved. Han förklarade snyftande allt som hade hänt och berättade att han nu valt att återvända till sin gamla by, men att han inte kunde hitta vägen.

Kvinnan svarade att hon nog trodde att det var klokt att han återvände. Men kanske inte för att leva där utan för att på lite avstånd se hur livet utspelade sig i byn. Pojken förstod inte vad hon menade och i vilket fall som helst så kvittade det. Han hittade inte tillbaka. Kvinnan skrattade mjukt och sa att det enda han behöver göra var att be skogen visa honom vägen tillbaka.

Pojken tyckte det var det dummaste han hört men innan han hunnit opponera sig var kvinnan försvunnen. Efter att han torkat sina tårar och vilat en stund kom han fram till att han inte hade något att förlora. Han ställde sig upp. Blundade en stund och sa sedan med hög röst.

Skog, jag ber dig öppna dig för mig och visa mig vägen tillbaka till min barndoms by” Han la för säkerhetsskull till ett tack.

Döm om hans förvåning när skogens sus plötsligt tystnade och när granarna framför honom böjde undan sina väldiga grenar. En tydlig stig låg nu synlig framför honom. Pojken tog sats och började med snabba steg följa den. Vägen var lång men han kände sig på något underligt vis mindre ensam. Det var som om skogen nu var hans vän.

När han kom fram till byn stannade han vid skogsbrynet. Han tvekade. Den välbekanta rädslan hade börjat göra sig gällande. Han insåg till sin förvåning att han faktiskt inte känt den på väldigt länge. Kanske hade den gamla kvinna rätt när hon sa att han inte skulle återvända utan bara förstå hur det hade varit.

Han satte sig ner och iakttog byn och dess invånare. Han såg sina föräldrar och syskon och han mindes hur livet i byn hade varit. Men hur det nu var så kändes det inte längre lika smärtsamt och efter ett tag var beslutet lätt för honom. Han reste sig upp, tackade byn för att den hade låtit honom födas och för att den låtit honom gå.

Han tackade också sin ilska som drivit honom framåt men bestämde sig för att det inte längre skulle vara den som var hans vägvisare. Skogen hade visat sig vara en bättre vägvisare, vännerna och familjen i hans nya by hade också visat honom andra vägar. Pojken fylldes av en tacksamhet som han aldrig förr hade upplevt. Han vände sig om och gick med lätta steg tillbaka genom skogen.

LYSSNA PÅ SAGAN

Om du hellre vill lysna när Lee läser sagan kan du göra det här.