Vackra ögon

“Hon svarade med att det var jag som hade vackra ögon. Att det krävs vackra ögon för att se en kvinnas skönhet.”

På en parkbänk i Pildammsparken satt jag en kväll och njöt av solens glittrande i bladverken och av en nästintill bedövande blomdoft. Två kvinnor kom förbi, lika uppfyllda av allt det vackra som jag. Den ena kvinnan satte sig för att prata lite med mig. Hon berättade om hur blomdoften väckte minne från hennes hemland. Minnen och längtan. Hon var otroligt vacker och när hon reste sig för att gå kände jag att jag ville säga det till hennes. Hon svarade med att det var jag som hade vackra ögon. Att det krävs vackra ögon för att se en kvinnas skönhet.

Detta irakiska ordspråk påminner om vårt eget som säger att skönheten bor i betraktarens ögon. Medan jag promenerade hemåt funderade jag på vilken oerhörd glädje det är att ha vackra ögon. Hur tung eller stressig min dag än kan ha varit har jag alltid kunnat lyfta blicken till naturen och känt en stilla glädje och tacksamhet. Det kan vara molnens resa över himmeln, ljuset som spelar över ett hustak eller över en blomsteraffärs överdåd i hinkar utanför sin dörr.

Mina vänner vet att jag även har lätt att se skönheten i dem. Ibland har jag tänkt att jag är utseendefixerad som alltid kommenterar när någon ser extra strålande ut. Men faktum är att människors skönhet, ljus och energi alltid lyfter mig och gör mig glad. Det har ingenting med skönhetsideal att göra utan handlar enbart om kärlek. Skönhet berör mig.

Tyvärr har jag inte alltid varit lika benägen att se på mig själv med samma ögon. Blicken har snarare varit kritisk och sökt det negativa istället för det positiva. Idag ter det sig oerhört sorgligt och ett väldigt slöseri med energi. Jag är varken ful eller fin. Jag är helt enkelt lika vacker som allt vackert jag ser.

Det är innebörden av dessa två besläktade ordspråk. Jag är vacker eftersom jag kan se det vackra.
Krönika från 2015